tankar av en singel!

Detta blir ett ambitiöst inlägg, så ni behöver inte läsa om ni inte vill....

Julafton. Klockan är 04:47 och minutvisaren går nästan baklänges.

Tre år sedan. På dagen.
 Jag åker hem till mr T. Iförd mina bruna pumps, ett par crockerjeans och en rödrutig skjorta, jag har firat jul med släkten.
Vi har dejtat nu i en månad, nästan varje dag. Vi sitter tätt i soffan, jag reser mig och ställer mig i balkongdörren och tänder en cigarett och vi tittar på varandra.

"vart är vi?" frågar jag.  han tittar på mig, först oförstående och sedan ser man hur han fattar min fråga.
 "jag vet inte, vad anser du?"
 "får jag kalla dig min pojkvän...?" tystnad....................lång tystnad........mitt hjärta slår hårt, det dunkar i öronen...........
"ja det får du..." Jag ler mot honom, släcker cigaretten och han reser sig och vi kramas, länge håller han om mig. Känns bra med kroppsvärmen och hans långa gestalt tryckt mot mig.

Fyra månader senare.
jag ligger i min säng gråtandes.
"vart är vi?"
"Vi finns inte mer..."
Han lämnar mig.

Tre år senare.

"vart är vi?"
"Vi är ingenstans...."
"men vi finns juh..."
"jo men det är inte äkta, det vet du. inte på riktigt..."

Fyra månader, att de kan stanna så hårt i mitt minne. kunde han inte bara lämnat mig, låtit mig gråta, aldrig skickat mailet "hur mår du" när jag bodde utomlands. Aldrig förlåtit mig. kunde han inte lämnat ödet, låtit mig slicka mina sår och läka. låtit mig lära mig något om misslyckande.
Men han finns fortfarande. Alltför nära inpå. I mitt liv alltför ofta.

Julafton 2005. julafton 2008.

Är ingen skillnad, jag stampar och vill bort.

vart är jag?
jag är ingenstans och överallt.